En Valross i Tyskland

Ibland blir jag lite rädd när folk helt plötsligt räknar mig som en god vän, kallar mig 'Hun' och vill träffa mig ofta och gärna. Det är inte det att jag egentligen har någonting emot det men. Ni vet. Det känns lite konstigt. Och jag kan fråga mig själv, vad har jag gett den här människan för anledning att tycka om mig?

Jag var på julmarknaden med den där tjejen från språkkursen som jag nämnt några gånger igår. Och det var då det för första gången slog mig, jag tycker verkligen om henne. Hon är en sån där människa som är vansinnigt lätt att umgås med och som i princip kan hålla igång en konversation alldeles själv men hon är också en sån där människa som ger en känslan av hon verkligen bryr sig, som har överseende med misstag och som omhuldar en i en sån där vi är vänner och jag är på din sida känsla. Jag försökte länge förstå varför hon vill hålla ihop med mig, jag är bara arton år och nästan tio år yngre och jag har, hur dumt det än låter, gått runt och varit rädd för att hon ska upptäcka att jag bara är ett litet barn och tröttna på mig. Så löjlig är jag. Jag vet inte varifrån det kommer, för vi är definitivt på samma våglängd oberoende av ålder. Det är nog dags att jag slutar titta på mig själv som liten.. Eller  så kanske det är på tiden att jag tvättar bort den där stämpeln som ni så vänligt gav mig i högstadiet. 

---

Bra saker att ha vänner som är lite äldre än dig själv och som är tillsammans med folk som är mycket äldre än dig själv : de betalar allt åt dig, det ger dig tonvis med vuxenpoäng.