En Valross i Tyskland

Valrossen är inte längre i Tyskland. Inte heller är hon hemma än. I nuläget undviker hon att komma hem genom att vara i Örebro hos sin syster Jörgen. Tidigare har hon uppehållit sig i både Stockholm, Södertälje, Borås, Göteborg och Åbo. När hon kommer hem till Söråker så måste hon ju ta tag i sitt liv, starta upp på nytt och söka jobb. Låter ju jättejobbigt. Bättre då att vara i Örebro, hos Jörgen.

Ett helt år var hon i Tyskland, konstigt, för nu känns det som om hon alls inte varit där. Någonsin. Möjligtvis har hon drömt alltihop. Här pratar ingen tyska, och det är kallt och höstigt. Ingen stannar vid övergångsställerna och ingen säger "grüss Gott" när man går förbi.

Seminariumet för ex-volontärer var Gud. Om man får uttrycka sig på det sättet? Maten på Lidingö-folkhögskola är någonting speciellt, människorna som åkt som volontärer är någonting speciellt.

Jag tror detta är ett avskedsinlägg. Jag är inte längre volontär, även om jag fortfarande är en valross. En arbetslös valross. Jag funderar på att flytta till Göteborg och plugga antropologi eller fred-och konfliktvetenskap nästa höst. Men det är ju ett helt år dit. Dessutom blir det kanske Edingburgh istället. Livet har alldeles för många möjligheter. Först ska jag landa hemma och pussa lite på min små bröder som fortfarande bor kvar. Och på pappan och mamman så klart.

En liten fotnot, jag åkte tåg hem från Tyskland. Med fyra enorma väskor och ett staffli. Fick hjälp av min moder godheten. Den nya Orelis, alltså Daniel, argentinaren säger att jag är bortskämd. Och det är jag väl också men när jag packade ner mitt år i Tyskland och det blev fyra väskor och ett staffli så kunde vi inte göra annat.

Så det här är nog slutet

Adjö då

Va bra det är att projektkoden till Youthpasset inte fungerar. Jag kan inte understryka hur GLAD JAG BLIR. Det är  häääärligt som en sommarmorgon. Börjar känna mig en liten PYTTEYTTE aning stressad över det där dumma youthpasset :(

åh, och jag har räknat ut hur man ska göra med det där Youtpasset också. Google is my friend. Det är bara att skriva in allt själv. Men först måste jag leta upp papperna med projektnummret på.

I övrigt har mitt elektriska element gått sönder. I en skur av gnistor. Det var så... melodifestivalen :)

Jag har inte gått hem än. När jag väl gör det så ska jag laga mat. Men det är så jävla destruktivt att laga mat till sig själv. Men jag ska steka svamp och potatis och lök tror jag.

Übrigens borde jag snart ta tag i mitt Youthpass snart (upprepning av ord, men det skiter väl jag i) ni vet det där som jag måste skriva om min tid här och sen kan använda till mitt CV. Eller något i den stilen. Vilket språk ska jag skriva det på egentligen? Tyska, engelska eller svenska? Och varför har jag ignorerat denna uppgift och avsiktligt undvikigt att skaffa mig information om hur man egentligen skaffar sig ett Youtpass eftersom det alltid varit så förbannat lång tid kvar?

Har fått en inbjudan till ex-volontärseminariet i Sverige nu. Det allra sista seminariet under (tja eller rätterligen efter) min volontärtid. 1-3 oktober.

Hur schysst är det liksom. Mitt projekt slutar ju den 1 oktober, i Tyskland. Hur ska jag kunna vara i Stockholm då?

Tänker strula mig dit ändå, och åka härifrån en aning tidigare. Ser fram emot det.
:)

 

Riktigt upprörande Tyskland. GB heter det. Snacka om att gå för långt.

Visste ni förresten att jag talar flytande finska? Jodå, det var en av alla de saker som jag lärde mig på semiariet.

Ensin minun taytyy ostaa jääkappi :)


Hihi, jag älskar finska, jag menar finns det något språk på denna jord som mer saknar logik? Det är fantastiskt.

Okej så jag är hemma i Blaubeuren igen. Veckan har varit fantastiskt rolig och jag är därför deprissiv idag. Seminariegruppen hade allt, ett mumintroll en finne som pratade finlandssvenska, en onödigt attraktiv fransman, en partyglad fransyska, en supersöt lettiska med starka åsikter, en glad turk, en turikska med världens vackraste hår, en rumän som såg ut som en äkta skogshuggare, en tjeckiska som hade så tråkigt på sin fritid att hon börjat en spetskurs (en kurs där hon lärde sig göra spetsar, that is), två barbiedockflickor från Ukraina, en långsmal man från Polen, en sportgalen danska och så vidare.

Jag har haft fantastiskt roligt.

men jag har också kommit till en oroande slutsats;  jag är inte ett dugg tillfreds med mitt projekt.
Jag ska naturligtvis göra någonting åt det. prata med mina chefer och säga att jag inte tänkter sitta på kontoret om jag inte har några arbetsuppgifter, blir en bra start. Men inte idag. Idag är det alla hjärtans dag och till cafét kommer det ca 30 kärlekskranka gäster och äter. Min stackars rumskompis satt uppe till halv fyra i natt och jobbade. Idag är hon ändå inte klar. Jag ska naturligtvis hjälpa henne.

Vi ska måla Karl Valentin på alla världens servietter, idéen är nämligen en Karl Valentins kväll med god mat tillsammans med dikter, pjäser och annat krimskrams som den tyske komikern Karl Valentin gjort

 

det är jag som har gjort flyern. Faktiskt

Nu åker jag till Heidelberg på seminarie i en vecka :)

Eller är det jag som är välkommen tillbaka eller vad har egentligen hänt?

Låt oss säga så här, I'm back

Seminariet i Heidelberg var en härlig paus från att sitta här i Blaubeuren. Jag lärde känna sjukt mycket olika människor och det var saker på gång hela tiden. Egentligen var det hela ganska likt avreseseminariet, vi fikade tillexempel hela tiden och vi fick leka och pyssla och disskutera som galningar. Men det fanns naturligtvis också skillnader. för det första så var det här seminariet fantastiskt mycket längre, hela 9 dagar spenderade vi tillsammans vilket resulterade i att vi lärde känna varandra riktigt väl. Dessutom var det en internationell grupp fylld av olika personligheter och utseenden. Vilket var härligt i de allra flesta  fall. Människor är alltid människor var än de kommer ifrån. Man är aldrig sin etnicitet även om man kanske präglas av den. Och det är som det ska vara :)

Men jag tänker börja med att berätta om dit resan och sen tänkter jag låta bilderna säga resten. Jag börjar faktiskt bli hungrig nu, sluta begär så mycket av mig! Nå.

Ditresan flöt på precis som den skulle fram till några kilometer utanför Stuttgart. Då stannade tåget plötsligt och högtalarna började säga mystiska saker som jag inte riktigt kunde uppfatta. Ordet Polizei nådde dock mina öron. Mannen som satt bredvid mig sov och mannen som satt på andra sidan gången såg läskig ut och dessutom hällde han i sig Jägermeizter så jag hade ingen att fråga. Tåget fortsatte att stå stilla och då och då bad högtalarna om ursäkt och tackade oss passagerare för vårt tålamod. När tåget stått stilla i 40 minuter gick jag till bistrovagnen eftersom jag började känna mig aggressiv och hungrig. Där frågade jag den något exentriske tågmedarbetaren varför vi bara stod stilla. Han skrattade och visade mig en gestparad som gick ut på att hans slog knytnävarna emot varandra och sedan drog fingret över halsen. Sen skrattade han igen och jag gick därifrån med mitt myinköpta fika. Jag tror att han menade att tåget kört på någon. Jag tog det som ett gott omen. Eller nått...

Nå jag kom fram i alla fall och här kommer de utlovade bilderna.

Här bodde vi, det var helt okej även om det är fantastiskt opraktiskt att bara ha en nyckel till ett rum som delas av fyra personer... (på bilden syns också mina två svenska kompisar vilka tillsammas bidragit till att min tyska är sämre nu än för 9 dagar sedan...) Toll

Vi fick som sagt pyssla en hel del, här är ett presentationsunderlag och en mycket stolt tjej

Mer pyssel, här fick vi gemensamt uppgiften att måla en Europakarta, alla 21. Det gick bra..

Ägget! Ja alltså, vi fick inget kvällsfika på det där stället, så vad hade jag för val annat än att bli kriminell? Jag tog ägget från frukosten och smugglade med hjälp av min norska medbrottsling ut det ur matsalen. Senare på dagen kom jag ihåg denna minst sagt mystiska handling och kände mig tvungen att kasta mig på golvet i receptionen och kvävas av skratt. Jag snodde ett ägg. Liksom. Nå den kvällen slapp jag åtminstone gå till sängs hungrig.

HEJ HEIDELBERG

Svenskar bryr sig i allmänhet mindre om konstiga små problem som andra människor tycker är oerhört viktiga. I alla fall om man kan dra några slutsatser av vår internationella grupp. De andra hade oerhörda problem men att bestämma överskriften på seminariets sista dag. En överskrift som endast skulle fungera som titel och egentligen ingenting mer. Trots detta var det fantastiskt viktigt vilken det skulle bli. Och alla hade sina egna åsikter. Starka sådana. Häpet bevittnade jag de andra kasta sig in i situationen med näbbar och klor. Resultatet blev tillsist en underhållande kompromiss...

Här är vi tror jag, jag är längst ned i mitten. Jag har inga ögon.

Avslutningsvis vill jag tacka seminariet för alla kakor, allt te och alla nutellamackor.

Utanför fönstret kuttrar en massa duvor. Är det ett tecken. Är det bara duvor?

Nej, men så här är det. I morgon far jag till Heidelberg för att delta i ett obligatoriskt ankomstseminarium för alla EVS-volontärer i området. Det är ganska många det, 15 stycken eller så och från alla möjliga nationaliteter. Detta vet jag, för jag har tjuvkikat på deltagarlistan. Det ska bli roligt. Och spännande. Och ni vet, förhoppningsvis lärorikt också. Känns fint att få träffa andra som också plötsligt beslutat sig för att fara till Tyskland. Och på packninslistan står det vandringsskor så förhoppingsvis får vi vandra också :) Dessutom får vi säkerligen leka en massa. (åtminstone om det här seminariet är det minsta likt avreseseminariet. Tror faktiskt att det ska vara ett mitten-seminarium också och sen när jag kommer hem ännu ett seminarium, då ett hemkomstseminarium. Jag vet, värst vad många seminarium, va? Men jag klagar inte jag tackar EU och njuter)

Seminariet håller på i nio dagar och jag vet inte alls om jag kommer att ha tillgång till internet så därför vill jag nu varna känsliga tittare för att den här bloggen kan komma att ligga nere ett tag.

Nu måste jag nog leta upp någon som säger åt mig vad jag kan göra. För att bara sitta och lyssna på duvorna är ju ingen hit. Bättre då att lyssna på Dio och fika lite :)

Så klockan kvart över fem i tisdags morse ringde väckarklockan, och ja tvingade mig upp för att ta mig till Sundsvalls centralstation. Där träffade jag Simon och tillsammans gav vi oss av mot Lidingö, Stockholm, Sverige, världen och avresekursen som var.

fantastisk. Det var den faktiskt. Framför allt var det väldigt roligt att träffa andra galna människor på väg ut i världen men sen så var det naturligtvis viktigt att få lära sig hur och för vad vi är försäkrade och sen var det också intressant att få disskutera olika problem med interkulturellt arbete och så vidare... Men framför allt var det kul att träffa andra av mitt släkte. - En av föreläsarna hävdade väldigt bestämt att vi volontärer är en speciell art - Jag misstänker nästan att det är sant.


Denne vackre man grundade Lidingö folkhögskola en gång i tiden och under min vistelse på Lidingö skaffade han och jag ett mycket speciellt band<3


Schemat var egentligen väldigt slappt och innehöll mest fika kan man tycka. Men å andra sidan var en del föreläsningar väldigt låååånga. Nå, från fem på eftermiddagen var vi i alla fall lediga och kunde spendera vår tid med att leka. Först kubb och sen vidare med krocket, jätteplockepinn och kurragömma med dunk. En kväll/natt blev det också en spelkväll med det fantastiska spelet Risk, där jag eller mitt alterego Djingis Kahn försökte sig/mig på att erövra hela världen. Det är fantastiskt vad 13 unga kursdeltagare kan hitta på om man ger dem en massa tid på Lindingö.

"Det här är lite som högstadiet fast vi är inte elaka mot varandra" som Alex-på-väg-mot-Tjeckien så fint uttryckte det.

Vi bodde väldigt bra, maten var fantastiskt god och den serverades i fantastiska mängder med efterätt till lunchen och fika var tredje timme. Vilket i och för sig var lite jobbigt då man inte hann bli hungrig innan nästa mål serverades. (Det var nästan som om de förväntade sig ett gäng glupska skidåkare.) Men sen var vi ju också på Lidingö, rika svenskars paradis ( i min fördomsfulla värld).


Rummet som jag delade med Nora-på-väg-mot-Rumärien och Alexandra-på-väg-mot-Tyskland


Lidingö folkhögskola och hotell

Hela grejen gick ut på att vi skulle förstå lite mer av vad som väntade oss och känna oss lite lugnare i och med att vi fick träffa och utbyta erfarenheter med varandra.  För mig fungerade detta då jag trodde att jag var ensam om att typ inte veta någonting om mitt arbete. Nå, en rundfrågning om vad vi skulle göra förändrade den synen. I princip varenda av oss sa ursäktande saker som "Ja, jag vet inte riktigt" "Exakt vad jag ska göra är lite vagt" "Ja, jag vet egentligen inte så mycket" "Jag har inte haft så mycket kontakt med min organisation men jag tror att jag ska göra det här..." osv.

Att få höra vart de andra skulle fick mig att känna mig faktiskt lite mesig som bara ska till Tyskland.. Det mest exotiska bland deltagarna var Nora och Denise som skulle till Rumänien i ett halvår. Andra ställen som ska få svenskt besök i höst är Spanien, Tjeckien, Lettland, Bulgarien och Frankrike. 

Kursen avslutades med en höghöjdsbana, förmodligen för att vi skulle få känna på att klara av en utmaning, det var mycket dold psykologi över det hela. Nå, detta var i alla fall min absolut största oro. Höjder är verkligen inte min grej. Det var nästan så att jag  ett tag trodde att jag skulle misslyckas med att genomföra den, tillexempel när vi gick igenom den nere från marken. MEN, jag var fantastisk och lyckades med råge vandra runt på stockar och linor uppe bland trädtopparna och till och med kasta mig ut i tomma intet och åka linbana ned till marken igen. Och när jag kom ned var jag nästan besviken... :)


Min sexiga säkerhetsline-otfit

Högt ovan marken

Sen fick Simon och jag brått att hinna till tåget så vi gav oss ut i Stockholms stadstrafik för att försöka ta oss tillbaka till Centralstationen. Det gick överraskande smärtfritt och jag behövde inte oroa mig för att vi skulle tappa bort oss. Vi skulle lika gärna kunna arbeta som turistguider i staden. Sant så, sant.


Lidingö hade ett fantastiskt djurliv



Kursens roligaste kommentar, Simon förklarar varför han vill till Spanien med orden:
"Alltså för att jag hatar Spanien.
Nja, inte allt med Spanien men spansk
kultur, spansk musik, spansk TV,
spansk klädstil(...)" osv


För fler bilder och kanske en lite mer ingående beskrivning av kursen besök Simons reseblogg.

---

Ja, vänner, detta var allt för idag. Jag är mycket trött och förtjänar att få gå och fika med min syster nu. I morse klarade jag mitt körkortsteoriprov och världen är smått fantastisk om än lite ensam. Annat nytt under solen är att jag nu äntligen bestämt mig för att offentliggöra (är det två G där?) den här bloggen. Och Simon, jag ska inte syssla med Nazism i Tyskland, jag lovar!