En Valross i Tyskland

Jag sitter och strular med mitt Youthpass, ni vet det där "betyget" för mitt utlandsår som alla här på jobbet tycker är inget att stressa upp sig för och organisationen i Sverige tycker är väldigt viktigt. Jag skriver det på engelska. Bara eftersom jag inte har använt min engelska det senaste året.

Igår grät mina små jungschar-flickor när vi tog avsked och de gav mig små presenter så som en Labello med fruit glance och ett tusen olika badsalter och jag lovade att alltid skriva och snart komma tillbaka igen. Jag vet fortfarande inte varför de älskar mig, men jag älskar dem också. Och med det får det liksom vara bra.

Det drar ihop sig nu. Snart har det gått ett helt år. Snar får jag åka hem och börja om livet på nytt. Typ. Ikväll ska jag säga adjö till mina små flickor, de som jag har haft i Jungschargruppen och som avgudar mig trots att jag inte förtjänar det. Vi ska baka chokladbollar, och en sista gång sjunga "En kulen natt, natt, natt..."

I morgon har jag det sista mötet med min mentor i Ulm, han har skjutit upp våra möten de senaste tre månaderna men nu behöver han mig plötsligt så att jag kan skriva under några viktiga papper och inte vet jag, säga adjö kanske.

På lördag är det avskedsfest och på tisdag kommer mamman hit. Sen onsdag är det dags att kliva på tåget och lämna Blaubeuren. Japp, tåget, hela vägen hem. Eller tja jag tänkte kliva av i Stockholm för ex-volontär seminariumet är ju dagen därpå. Har förresten inte hört ett pip därifrån. Vad håller de mupparna på med? Ibland känns det som alla i volontärbranschen är muppar. MUPPAR! Känner inte en enda som inte är förvirrad som en gås. (Jag är frisk som en nyslaktad gås!) Jag menar folka är i regel helt underbara men också ALLTID förvirrade.

Förresten är det sensommar värme och över 20 grader här. Pilutta er!

Måste springa hem nu.

Här sitter jag och väntar på att min chef som skulle ha varit här för en halvtimme sedan äntligen ska dyka upp så att vi kan börja med den där förbenade Youthpasset som vi egentligen skulle ha gjort under hela året. Jag tröstäter Toffifee och undrar var han har tagit vägen, kanske brinner det någonstans? Isåfall är han ursäktad (han är sån där brandman och ibland piper det och så måste han rusa i väg. Ni vet vad jag menar.) om det inte brinner någonstans är han inte ursäktad utan måste själv brinna.

Nu kommer han visst :)

Adjö då

Idag är en lång dag. Den började alldeles för tidigt och kommer att sluta alldeles för sent. Samtidigt har det varit en trevlig dag om en lite arbetsamt. Det var nämligen dagen då de pojkar jag haft i integrationsträningen skulle genomföra sitt slutprojekt.

Igår hade vi det sista förberedningsmötet och allt var kaos. Idag dök en av pojkarna inte upp eftersom han var sjuk. Och ändå gick allt bra, de hade väl i slutändan inte så mycket med integration att göra, projektet, men i det här fallet är jag glad över att de lyckades med någonting överhuvudtaget. Mina stackars trettonåringar, högljudda och slarviga fast jävligt söta och rara på sitt eget lilla vis. De höll i stationsspel för skolans femteklassare och det gjorde de bra. Det vill säga femteklassarna hade det roligt och mina pojkar fick känna sig seriösa och duktiga.

Sen var det kaos på Kaféet idag också, från att ha haft i snitt runt 10 gäster hade vi idag 35 stycken. Och ikväll är det möte, för alla medarbetare med tillbakablick på sommarens arbete. Hjälp vad mina dagar är fulla, och mitt i detta ska jag hinna med det där Youthpasset också.

Min svenska organisation hävdar att min koordinernade organisation ska hjälpa mig, men min koordinernade hävdar att min mottagande ska hjälpa mig. Och tydligen är det nytt för i år och struligt, eller jättelätt och överdrivet. Beroende på vem man frågar.

På lördag är det avskedsfest a la åsa och på onsdag om en vecka bär det av hemmåt.

Hej världen,

igår träffade jag Baden-Württembergs finansminister. Han såg inte alls ut som Anders Borg. Vi var i Oberkirch eller möjligtvis Oberkirchen jag och min chef på ett stort möte, det handlade som ni nog räknat ut om pengar. I det här fallet mer pengar till ungdomsarbete på landsbygden. Det var i alla fall vad vi tyckte, jag och min chef. Vad finansminitern tyckte var väldigt politiskt korrekt.

Det var ett fint möte, vi började med att komma försent eftersom själva möteslokalen var undangömd högt uppe på ett berg nedanför en borgruin. Sedan beställde vi oss en ordentlig lunch (portionerna i Baden är ondsinta, jag kämpade och kunde verkligen inte äta mer än hälften. Tänk, i Sverige tycker jag alltid att man får för lite mat när man går på restaurant, här får man tre gånger så mycket som man någonsin kan äta) när jag och min chef ätit startades mötet och förberedelserna inför Finansministerns ankomst satte igång.

Det gick en massa timmar.

Sen kom han. FINANSMINISTERN. damdamdamdaaaaaaaaaa. Han var söt, han såg ut som en riktig finansminister med grått hår och runda glasögon. Jag lyssnade så uppmärksamt som mitt trötta huvud orkade med och gjorde mig mycket bra som representant för Baden-Württemberg europeiska volontärer.

Och mot slutet hette det plötsligt "Och nu är det så att vår svenska skulle vilja ha en bild tillsammans med Finansministern" Det var lite av en överraskning, tänk jag kunde inte påminna mig om att ha bett om någonting sådant. Men vad kunde jag göra annat än att le och nicka. Ja just ja! Ja, det ville jag ju. Jättegärna. Medan min ondsinte chef diskret visakade att det visst var han som spridit den lilla lögnen eftersom Han ville ha en bild att visa upp.

Vi tog en bild, jag fick Herr Finansministerns visitkort och skulle lova att hälsa Sverige.

Så öh, Sverige, Herr Finansminister hälsar.

Han sköt mig inte.
Han var inte ens där.
Vicerektorn sköt mig inte heller, han var trevlig. Men jag strulade till det ändå. Visste ni att jag är världens sämsta kontorist? Jag är full av oreda hela jag, jag är ett trasligt garnnystan. Jag är en höna! Men jag har löst det nu igen, ett nyrullat garnnystan, en flådd höna. Ni hör ju, det börjar spåra ut. Den flådda hönan var definitivt en urspårning. I alla fall, jag hade missuppfattat en massa saker bara, tänkt fel och i omvägar, blandat ihop datum. Så går det efter två veckors ensmhet. Lite pinsamt.

Igår såg jag ännu en dålig film förresten, Die Geisha. Se den inte.

Gud nu måste jag väl gå och prata med den där rektorn då. Komma oanmäld och störa. Han lär ju skjuta mig. Så om jag inte kommer tillbaka så vet ni.

:(

nu har livet satt igång igen i Blaubeuren. Igår var jag tillexempel på ett jättespännande seminarium (heter det så på svenska?) i Stuttgart, gällande integrations frågor och barn/ungdomsarbete. Tänk vad folk ska ha problem med olika kulturer i onödan egentligen. Open minded är liksom inget stort. Människor alltså, suck.

Idag hur som helst så ligger mycket på schemat, liksom för att chockstarta efter de två veckorna i ingentinget. Bland annat ska jag snart gå ned till Blaubeuren Hauptschule och prata med rektorn, om det integrationsprojket vi har med ett par elever på skolan. Det ska bli...jobbigt. Retorer ni vet. Sen är det Schülercafé och så ska jag beställa flimer till höstens fredagsbio.

I övrigt så är datumet för min avskedsfest spikat.

Jesus, bara 14 dagar kvar i Blaubeuren.

Jag fick ett sting av dåligt samvete nu. Den här bloggen ska ju handla om hur det är att vara volontär. Det känns lite som att jag den senaste tiden har missat det lite. Det är bara det att jag inte jobbar just nu. Och att tjata ännu mer om min konstiga hyresvärdinna som nu barrikerat sin dörr med en blomkruka känns lite urvattnat. Dessutom känns det lite som om min tid här redan är över, jag liksom bara väntar på att åka hem igen. Inte för att jag inte trivs egentligen men eftersom det inte finns någonting att jobba med. Allt är liksom redan gjort. Okej, så jag borde verkligen ta tag i mitt Youthpass. Och jag har ett par arbetsuppgifter kvar när väl de tyska skolorna startar igen om en vecka. Bland annat ett seminar som handlar om integrationsfrågor, vilket jag ser framemot samtidigt som jag hoppas att jag inte måste säga någonting inför en massa folk :(


Hur som helst. Ska jag ge er ett tipps, åk som volontärer det är toppen! Men se till att ni får bo och jobba med andra ungdomar helst andra volontärer. Min bästa tid i Tyskland var den när jag bodde och arbetade med Orelis. <3

Jag är tillbaka. Jag lever. Jag sitter på mitt tomma kontor och äter stulen choklad. Dricker kaffe. Waldheim är över. Tacka gudarna och prisa taket. Det har varit väldigt roligt, väldigt ansträngande och väldigt främmande. På ett av fritidshusets väggar står det med färgglada bokstäver"Asa is the best" och jag är tillfreds med det. Jag tar semester nu. En vecka minst. Sen har jag cirkus en månad kvar i detta germanska land. Det är ändå bra nu, jag vill snart hem till min katt och mina bröder. Jobba och tjäna pengar, är planen där hemma. Sen resor och liv. Studier med antar jag.

Tillbaka till Waldheim, skogshemmet, jag vet inte var jag ska sluta eller börja berätta. Därför sammanfattar vi det hela med att det fanns människor som borde tänka över sina alkoholvanor, barn som borde få lite hyfs inbankat, medarbetare som borde pussas på och uppgifter som gjorde livet ljust och de som tja inte var de roligaste. Det kommer nog bilder och bättre förklaringar efter semestern.

Jag är så trött nu. Och mitt bakhuvud är lite bomullsfyllt och näsan lite täppt.

Are we human or are we dancer?

Jag är lite trött. Idag har jag bara jobbat och jobbat, tappat bort mina strumpor och skickat in en ansökan till Sverige. Nu sitter jag och lyssnar på låtar som handlar om svärta och mörka makter.

I morgon eller övermorgon flyttar jag till Waldheim. Där blir jag kvar i två veckor. Sommarläger för barn ni vet. Jag kommer inte att ha tillgång till internet. Jag kommer kanske inte att överleva. Jag kommer definitivt inte att få sova. Mamma, jag har nog ingen telefontäckning heller, men oroa dig inte. Dör jag så kommer nog jobbet att meddela sig :)

Det är en massa barn* i korridoren utanför mitt kontor. De lyssnar på musik i sina coola mobiler. Ska gå ut och slå in deras huvuden i väggen snart.

Igår kväll visade vi film i en lada uppe i Seißen, Stadelkino kallar vi det och jag jobbar i en cocktail bar där jag säljer öl och nötter. Filmen hette Flow - Wasser ist leben (vatten är liv) och Nej, jag tycker inte det är okej att privatisera vattenförsörjningen i fattiga länder. Det är inte okej att göra vad som helst för att tjäna pengar. Jag vill inte vara människa nå mera.

*Ursäkta, ungdomar

I morse när jag kom till jobbet, alldeles i tid bara för att kompensera för den avsiktliga försovningen igår, var ingen här. Ingen, ingen alls. Och någon hade tagit strömkabeln till min arbetsdator. Så jag satte mig vid Daniels* dator och tänkte kolla mejlen. Ingen tillgång till internet. Så, jag spelade Röj istället. En bra stund efter tio kommer Daniel i alla fall. Bra, två praktikanter utan en aning om vad de ska göra. Sen ringde chefen och undrade om jag letade efter strömkabeln. JA TACK! Den låg i metallådan i hörnet. Såklart. Vi kommer om några timmar sa Chefen och lade på.

Nu sitter jag här och dricker kaffe med massor av mjölk (teet som jag köpte hit har tagit slut) och funderar på vad i helvete jag ska göra. Ta vara på tiden. Liksom. Daniel spelar dålig musik i kontoret intill.

Det är frustrerande, alla är så stressade inför det där Waldheim**, och huset som det ska hålla till i. Alla beter sig lite likt yra höns och allra minst har de tid att berätta för sina minst lika förvirrade praktikanter vad de kan göra för att hjälpa till. Igår gick jag hem och målade en tavla redan vid halv två. Efter att mycket noga förvissat mig om att det verkligen inte fanns någonting att göra, naturligtvis. Jamen vafan ska jag sitta här och glo in i väggen för?

I kväll är sista gången med min Jungschar-grupp i alla fall. Vi har lärt oss sjunga "En kulen natt, natt, natt" och när jag kommer springer alla barnen till mig "OSSSSSSA" ropar de och ska kramas. Jag gillar min barngrupp. Om jag nu inte gillar så mycket annat just nu.

*Den nya Orlelis
** Vad är Waldheim?

Alla är jättestressade här. Det är inte roligt. Ingen är glad och alla är förvirrade och irriterade. På allt och alla. Och barnen vägrade lyssna på mig idag. Och de spillde ut ett stort vattenglas på golvet.

Jag vill ha sommarlov

Ska nu berätta om min största framgång här på arbetet. Den geniala filmen Oh Brother where art thou kommer att visas som open-air-bio på caféet om två veckor.

Det om något är väl att bidra med någonting viktigt på arbetet.

Att visa Tyskland att det är skillnad på film och film.


En liten nackdel.

George Clooney kommer att prata tyska :(

Började med migrationsprogrammet idag. Ni vet det där jag utbildar 7:eklassare i migrationsproblem. Var bara fyra ungdomar där. Och allihopa var pojkar. De hade dock en Hello Kitty boll med sig och var rara och förväntasfulla.

Jag hade jättekul.

Men yes. Simon ringde nyss och sjukanmälde sig. Betyder att jag har cafétjänst ikväll.

Och jag som precis hade tänkt gå hem och dö av utmattning :(

Och i grannbyn Asch tar folk livet av sig pa löpande band. Och det är inte ens på skoj.

Ja, nu är förberednings-helgen för Waldheim* färdig. Det har varit en räcka av massmöten, möten i små grupper och möten i mellanstrora grupper. Själv förstod jag samtalsämnerna i varierande grad. Missförstå mig inte nu och tro att det hade med språket att göra. Jag har inga som helst problem att förstå vad man säger till mig. Men att i detalj planera någonting som du själv aldrig upplevt, tillsammans med trettio andra som har upplevt det hundratusentalsgånger, är lite klurigt.

Om det gav någonting? Naja. Varje kvarts-paus varade en halvtimme och folk kom och gick lite som de ville, den obligatoriska närvaron till trots. Ungdomar i Tyskland är likt ungdomar i Sverige lite hjärndöda. Och ibland vill man väl slå in skallen på någon. Men den allra största hälften var fina människor och jag skulle inte vilja kallade bortslösad tid.

Trött är jag hur som helst och jag har ingen som helst lust att gå hem och diska. Övervintrar här på kontoret istället. Här är det för första gången på 50 ansträngande timmar alldeles lugnt.


*Ett två veckor långt sommarläger för barn på vilket jag och 35 andra unga människor mellan 16-30 ska jobba i sommar.

Igår var jag på ett spännande möte igen. Det var spännande främst eftersom alla som anlände insisterade på att skaka hand med alla som redan satt innan de själva satte sig. Det hela tog en stund. Sen var alla på mötet kvinnor över sextiofem. Det var vad vi här nere skulle kalla. Eine nette besprechung* det vill säga. Vi drack kaffe och småpratade.

*med reservation för att gramatiken är helt åt fanders. Sabla tyska liksom. Tre ord har jag skrivit och inte ens det kan jag göra rätt!

Det första jag lade märke till när jag kom hem var prinsessbrölloppet. Det var överallt. På alla löpsedlar. På alla radiokanaler. Och upptryckt på T-shirts.  Men ändock som en slags näpen paradox, på typ ingens läppar. Vilket var rätt skönt. Då detta prinsessbröllopp intresserar mig ungefär lika mycket som min vänstra lilltånagel. Kanske till och med ännu mindre.

Übrigens var jag på en skola och pratade svenska idag. Det var ingen som förstod mig, så vi lekte en lek istället. Som en slags förberedning inför vårt lilla migrationsprojekt som börjar på måndag. Det går ut på att vi ska "utbilda" sjundeklassare till migrationsexperter. Höhö. Det är en rätt mysig uppgift. Som jag efter det evinnerliga pappersarbetet sätter stort värde på.

Ska gå till grönsakshandlaren nu. Ska köpa sallad.

Tschüsi