En Valross i Tyskland

Eller är det jag som är välkommen tillbaka eller vad har egentligen hänt?

Låt oss säga så här, I'm back

Seminariet i Heidelberg var en härlig paus från att sitta här i Blaubeuren. Jag lärde känna sjukt mycket olika människor och det var saker på gång hela tiden. Egentligen var det hela ganska likt avreseseminariet, vi fikade tillexempel hela tiden och vi fick leka och pyssla och disskutera som galningar. Men det fanns naturligtvis också skillnader. för det första så var det här seminariet fantastiskt mycket längre, hela 9 dagar spenderade vi tillsammans vilket resulterade i att vi lärde känna varandra riktigt väl. Dessutom var det en internationell grupp fylld av olika personligheter och utseenden. Vilket var härligt i de allra flesta  fall. Människor är alltid människor var än de kommer ifrån. Man är aldrig sin etnicitet även om man kanske präglas av den. Och det är som det ska vara :)

Men jag tänker börja med att berätta om dit resan och sen tänkter jag låta bilderna säga resten. Jag börjar faktiskt bli hungrig nu, sluta begär så mycket av mig! Nå.

Ditresan flöt på precis som den skulle fram till några kilometer utanför Stuttgart. Då stannade tåget plötsligt och högtalarna började säga mystiska saker som jag inte riktigt kunde uppfatta. Ordet Polizei nådde dock mina öron. Mannen som satt bredvid mig sov och mannen som satt på andra sidan gången såg läskig ut och dessutom hällde han i sig Jägermeizter så jag hade ingen att fråga. Tåget fortsatte att stå stilla och då och då bad högtalarna om ursäkt och tackade oss passagerare för vårt tålamod. När tåget stått stilla i 40 minuter gick jag till bistrovagnen eftersom jag började känna mig aggressiv och hungrig. Där frågade jag den något exentriske tågmedarbetaren varför vi bara stod stilla. Han skrattade och visade mig en gestparad som gick ut på att hans slog knytnävarna emot varandra och sedan drog fingret över halsen. Sen skrattade han igen och jag gick därifrån med mitt myinköpta fika. Jag tror att han menade att tåget kört på någon. Jag tog det som ett gott omen. Eller nått...

Nå jag kom fram i alla fall och här kommer de utlovade bilderna.

Här bodde vi, det var helt okej även om det är fantastiskt opraktiskt att bara ha en nyckel till ett rum som delas av fyra personer... (på bilden syns också mina två svenska kompisar vilka tillsammas bidragit till att min tyska är sämre nu än för 9 dagar sedan...) Toll

Vi fick som sagt pyssla en hel del, här är ett presentationsunderlag och en mycket stolt tjej

Mer pyssel, här fick vi gemensamt uppgiften att måla en Europakarta, alla 21. Det gick bra..

Ägget! Ja alltså, vi fick inget kvällsfika på det där stället, så vad hade jag för val annat än att bli kriminell? Jag tog ägget från frukosten och smugglade med hjälp av min norska medbrottsling ut det ur matsalen. Senare på dagen kom jag ihåg denna minst sagt mystiska handling och kände mig tvungen att kasta mig på golvet i receptionen och kvävas av skratt. Jag snodde ett ägg. Liksom. Nå den kvällen slapp jag åtminstone gå till sängs hungrig.

HEJ HEIDELBERG

Svenskar bryr sig i allmänhet mindre om konstiga små problem som andra människor tycker är oerhört viktiga. I alla fall om man kan dra några slutsatser av vår internationella grupp. De andra hade oerhörda problem men att bestämma överskriften på seminariets sista dag. En överskrift som endast skulle fungera som titel och egentligen ingenting mer. Trots detta var det fantastiskt viktigt vilken det skulle bli. Och alla hade sina egna åsikter. Starka sådana. Häpet bevittnade jag de andra kasta sig in i situationen med näbbar och klor. Resultatet blev tillsist en underhållande kompromiss...

Här är vi tror jag, jag är längst ned i mitten. Jag har inga ögon.

Avslutningsvis vill jag tacka seminariet för alla kakor, allt te och alla nutellamackor.