En Valross i Tyskland

Kommer ni förresten ihåg när jag talade om för er att hösten här hade PMS? Nu har han gått ett steg längre och blivit deprimerad. Djupt deprimerad. Han bara gråter och gråter och här i Blaubeuren smattrar hans tårar på alla de vita stenhusen med sina bruna trädetaljer. Hålen i de ojämna gatorna fylls till brädden och trädens mångfärgade blad är genomvåta och frusna in i märgen. 

Jag har försökt trösta hösten geom att säga åt honom att det är okej att vara ledsen, men att han borde släppa taget om sommaren och låta vinterns kyla frysa tårarna till fallande snö, för då kommer skönheten i allt det gnistrande vita att göra honom glad igen. Jag har försökt tala om för honom att det här är en normal process som alla höstar måste gå igenom, att bli vinter är att mogna, har jag sagt. Men han är som ett vettskrämt barn som krampaktigt håller kvar i det som varit trots att en förändring skulle vara så mycket bättre. Trots att det som finns kvar av gårdagen bara är smekande minnen av sommarvarma vindar. Jag vet inte hur jag ska få honom att våga släppa taget och skingra de tårfyllda regnmoln som döljer alla de berg som tillsammans bildar den skål i vilken Blaubeuren ligger nedbädad i våta löv. Men jag vet att om han inte gör det så kommer ingen snö att falla här.