En Valross i Tyskland

Jag är lite trött. Idag har jag bara jobbat och jobbat, tappat bort mina strumpor och skickat in en ansökan till Sverige. Nu sitter jag och lyssnar på låtar som handlar om svärta och mörka makter.

I morgon eller övermorgon flyttar jag till Waldheim. Där blir jag kvar i två veckor. Sommarläger för barn ni vet. Jag kommer inte att ha tillgång till internet. Jag kommer kanske inte att överleva. Jag kommer definitivt inte att få sova. Mamma, jag har nog ingen telefontäckning heller, men oroa dig inte. Dör jag så kommer nog jobbet att meddela sig :)

 

Gillar att backa på stenar och höga kanter, samt förstöra inredningen i denna arma bil :(

Jag älskar dig och allt som är du

Visste ni förresten att jag och den nya Orelis hatar varandra. Nå delar en väldigt känslosam hatkärlek i alla fall. Det sista jag sa till Jonas igår innan jag somnade var "Hjälper du mig att döda honom i morgon?" Saken är den att hans grundläggande inställning är att jag inte kan någonting och han allting samtidigt som min grundläggande inställning är direkt omvänd.

Tummarna upp,upp,upp !

Nu ska vi två gå på födelsedagkalas i alla fall, och jag har ändrat åsikt om det här med dödandet. För idag.

 

Jag glömde nog att komma ihåg att berätta att Viktoria varit här och svettats. Ja, hon valde ju att komma en vecka då det inte var under 35 grader överhuvudtaget. Vi upptäckte bland annat tillsammans Ulms fantastiska djurvärld (se bilderna ovan).

Det är en massa barn* i korridoren utanför mitt kontor. De lyssnar på musik i sina coola mobiler. Ska gå ut och slå in deras huvuden i väggen snart.

Igår kväll visade vi film i en lada uppe i Seißen, Stadelkino kallar vi det och jag jobbar i en cocktail bar där jag säljer öl och nötter. Filmen hette Flow - Wasser ist leben (vatten är liv) och Nej, jag tycker inte det är okej att privatisera vattenförsörjningen i fattiga länder. Det är inte okej att göra vad som helst för att tjäna pengar. Jag vill inte vara människa nå mera.

*Ursäkta, ungdomar

I morse när jag kom till jobbet, alldeles i tid bara för att kompensera för den avsiktliga försovningen igår, var ingen här. Ingen, ingen alls. Och någon hade tagit strömkabeln till min arbetsdator. Så jag satte mig vid Daniels* dator och tänkte kolla mejlen. Ingen tillgång till internet. Så, jag spelade Röj istället. En bra stund efter tio kommer Daniel i alla fall. Bra, två praktikanter utan en aning om vad de ska göra. Sen ringde chefen och undrade om jag letade efter strömkabeln. JA TACK! Den låg i metallådan i hörnet. Såklart. Vi kommer om några timmar sa Chefen och lade på.

Nu sitter jag här och dricker kaffe med massor av mjölk (teet som jag köpte hit har tagit slut) och funderar på vad i helvete jag ska göra. Ta vara på tiden. Liksom. Daniel spelar dålig musik i kontoret intill.

Det är frustrerande, alla är så stressade inför det där Waldheim**, och huset som det ska hålla till i. Alla beter sig lite likt yra höns och allra minst har de tid att berätta för sina minst lika förvirrade praktikanter vad de kan göra för att hjälpa till. Igår gick jag hem och målade en tavla redan vid halv två. Efter att mycket noga förvissat mig om att det verkligen inte fanns någonting att göra, naturligtvis. Jamen vafan ska jag sitta här och glo in i väggen för?

I kväll är sista gången med min Jungschar-grupp i alla fall. Vi har lärt oss sjunga "En kulen natt, natt, natt" och när jag kommer springer alla barnen till mig "OSSSSSSA" ropar de och ska kramas. Jag gillar min barngrupp. Om jag nu inte gillar så mycket annat just nu.

*Den nya Orlelis
** Vad är Waldheim?

I morse försov jag mig med flit. Det vill säga jag ställde fram klockan en halvtimme och låg sedan kvar en halvtimme efter att den hade ringt. Klockan nio gick jag upp och såg helt lungt på det faktum att jag började arbetet för 30 sekunder sedan. Mitt Jugendwerk håller inte så hårt på tider.

Och igår då.

Jag noppar ögonbrynen med armbågarna lätt lutade mot den plastiga 60-talsbadrumshyllan. Liksom för att komma närmare spegeln. Det är då jag nyser. KABOOOM. Hyllan går i bitar. Och nu måste jag berätta för die Frau att jag nös ihjäl badrumshyllan .

Mysjkin hälsar från verandasoffan. Han ligger där som en smutsig, luden val.

Bara så att ni vet.

Jag har inget huvud, sa kvinnan till mannen som nickade och log för att strax därpå kasta sig ut för stupet. Det var ettestupan och han var aldrig ens gammal. Men hösten hade tråkigt och ville ta sommarens plats med sina varma färger och kalla vind. Sommaren kämpade emot men svag var hon och inte visste hon så mycket om livet. Samtidigt vid den lilla vattenpölen satt en ledsen nymf med vackra blå lockar. Hon sjöng sorgsna melodier om absolut ingenting och speglade sig i vattenspegeln. Den var geggig och dan men det gjorde ingenting för nymfen grät för sina vita ögon och kunde ändå inte se annat än sitt innandöme. Det var inte mycket att se.

Over and out.

"Oh kommst du aus Schweden, cool. Da war ich in Urlaub letze Sommer."
"Aha, Super wo war's du?"
"Oh... In Norwegen"

 

Det finns en finfin tupp i kyrkan i Ulm. Fast man kan bara se honom om man har ett rent hjärta och varma tankar. Han heter Jöns.

Jag fick just verifiera en bloggkommentar med orden That toilette

Alla är jättestressade här. Det är inte roligt. Ingen är glad och alla är förvirrade och irriterade. På allt och alla. Och barnen vägrade lyssna på mig idag. Och de spillde ut ett stort vattenglas på golvet.

Jag vill ha sommarlov

Har fått en inbjudan till ex-volontärseminariet i Sverige nu. Det allra sista seminariet under (tja eller rätterligen efter) min volontärtid. 1-3 oktober.

Hur schysst är det liksom. Mitt projekt slutar ju den 1 oktober, i Tyskland. Hur ska jag kunna vara i Stockholm då?

Tänker strula mig dit ändå, och åka härifrån en aning tidigare. Ser fram emot det.
:)

Ich habe sowieso gehört dass Schokolade besser als Männer ist.

Jag har hursomhelst hört att choklad är bättre än män.

Ja, mina damer och herrar, jag överlevde cykelturen och tog mig hela vägen till Blaustein och tillbaka. Olyckligtvis hade jag bara med mig en flaska vatten och inga pengar så efter de 30 kilometerna var jag lite död, trots att större delen av den otroligt fina cykelvägen skuggades av skog.

 

 

Nåja, efter cirka 10 minuter var jag tvungen att ta en välförtjänt badpaus

Cykelvägen

Jag tycker att det ser ut som Italien. Inte för att jag varit i Italien men eh, Jörgen har ju varit där. Inte för att hon har berättat någonting som tyder på att det ser ut som på bilden nedan men ändå.

Valmo

 

När jag kom hem till min oerhört varma lägenhet så lagade jag mat och drack oerhörda mängder vatten i all min ensamhet och sedan gjorde jag misstaget att somna lite. När jag vaknade hade hettan nästan förtärt mig och så snabbt som min drogade kropp tillät det flydde jag fältet. Och landade här på kontoret med en gigantisk glass. Sen dess har jag druckit uppskattningsvis fem liter vatten men har ändå en begynnande huvudvärk och en inte sådär överdrivet klar skalle.

 

Det är min svaghet, älskade ni, värme. Jag har aldrig klarat av värme, inte ens "värmen" hemma i norrlänska Söråker. Och definitivt inte hettan här. Daniel frågar alltid orolig varför jag är så trött. Jävla argentinare liksom.

 

Eftersom Maria lider av intelligensbrist och inte förstår vad "ett piano som man hänger fast en pappersrulle i" är förnågonting, trots min eminenta beskrivning jag menar Hallå. Hur som helst. Maria, Pianola heter det och det första tillverkades 1895 av Edwin Scott Votey, Detroit. Ser du hålet i mitten. Där hänger man fast en pappersrulle med en massa hål i sedan trampar man på pedalerna så att rullen snurrar och ljuv musik uppstår. Det är lite som magi faktiskt.

Ska gå ut på promead nu tänkte jag, Läs förångas. Kan det inte bli kallt snart? Kan inte kusten flytta lite närmre? Det enda som finns här är ett Freibad, Läs en 2 kvadratdecimeter stor pool med uppskattningsvis 15 000 besökare om dagen. Det finns också der Blau. En liten flod. Den ska jag besöka tror jag. Om jag hinner dit innan jag förångas vill säga :)

Och just ja, Deutschland blev trea i VM. De var lite besvikna tror jag. Fast jag sov förstås nästan hela matchen. Va och grillade med en kubansk familj igår. Utomhus. Kubaner gillar solen. Naja, det var ju bara en 35 grader

Och igår var ju en rolig dag. Jag hade precis lagat en utsökt rotfruktssoppa (den första i mitt liv) men innan jag hann äta den så skulle jag en snabbis till kontoret eftersom den nya Orelis skulle ringa den gamla Orelis och henne ville jag gärna tala med. Fast i all min iver lyckades jag låsa in nyckeln i lägenheten och passande nog hade die Frau efter egen utsago blivit bestulen på sin extranyckel.

Så jag spenderade eftermiddagen hemma hos die Frau och väntade på att en brandmann skulle ha tid att komma och bryta upp dörren. För i min lägenhet så är man utan nyckel fast i trapphuset. Man behöver alltså nyckel för att ens komma ut. Jag antar att man kan säga att jag hade tur att die Frau var hemma...

Anmärkning, die Frau har ett sånt där självspelande piano, ni vet ett sådant som man hänger fast en pappersrulle i och sedan bara trampar på pedalerna så spelar det själv. Det var nog bara 100 år gammalt och hur coolt som helst.

Gårdagen var trots detta ingen hit, jag lyckades komma försent till min barngrupp som hur som helst inte var särskilt villiga att lyssna på mig. Och sedan på hemvägen körde jag naturligtvis fel och lyckades snurra på i säkert 2 mil innan jag äntligen hittade vägen till Blaubeuren igen.

Ska nu berätta om min största framgång här på arbetet. Den geniala filmen Oh Brother where art thou kommer att visas som open-air-bio på caféet om två veckor.

Det om något är väl att bidra med någonting viktigt på arbetet.

Att visa Tyskland att det är skillnad på film och film.


En liten nackdel.

George Clooney kommer att prata tyska :(

Förresten så tycker jag att det var mycket onödigt av Tyskland att krossa Argentina på det där otrevliga sättet :(

De verkar så otrevligt, ostoppbara de där tyskrna.

Vet ni vad? Ibland önskar jag att jag valt ett annat land är Tyskland. Jag tycker inte ens om Tyskland. Och det är liksom inte kännt för att vara jorden mest spännande och exotiska land. Jag vet inte kanske är det bara jag. Men vore det inte mer spännande med Bulgarien eller Makedonien som vissa har farit till? Där kan man ju snacka om kulturskillnader på riktigt. Fast jag ska egentligen inte klaga, förmodligen är det för att jag sitter på ett alldeles för varmt kontor och mår illa som jag känner för att klaga lite; oroa er inte, det går snart över. Dessutom så stöter jag dagligen på andra kulturer här med, en av de fina fördelarna med att vara volontär. Man träffar så många andra volontärer, tja och "utlänningar" i största allmänhet. Jag menar kom igen, jag bodde i hop med en argentinska, och nu jobbar jag med en argentinare, jag träffar regelbundet tjecker, fransyskor, ungrare och så vidare. Jag har god kontakt med en finne och en norska, jag är tillsammans med en tysk som snart ska bosätta sig i Rumänien. Mitt liv formligen kryllar av kulturer.

Och som om inte det vore nog så kryllar den ju också av personligheter. Människor är väldigt fascinerande.

Idag åt jag världens största EU-betalda glass till lunch. Sen smälte jag bort och blev en pöl svett. Sedan avdunstade jag. Nu sitter jag hursomhelst på ett relativt svalt kontor i min nya sommarklänning och gör ingenting. Och i morse kom sotarn och knackade på dörren när jag låg och sov. Hälsade honom välkommen i mina röda och med hjärtan utsmyckade pyjamasbyxor. Sen du:ade jag honom trots att man verkligen inte får göra sådant.

och vad döljer sig bakom lucka nummer åsa Kempe?

Jag hittade en kanin i die Fraus busgage, sen låste jag in honom i brevlådan så att han inte skulle rymma

Men seriöst, när Tyskland lyckas krossa ett stackars motståndarlag i detta gudaförgätna VM i vilket det olyckligtvis verkar vara förutbestämt att den samma nation skall vinna, så blir Balubeurens invånare som galna. De rusar ut till sina bilar och far ut på gatorna iklädda tyska flaggor, och tyskfärgat löshår. Sen far de runt runt i timtal och skriker, tutar och blåser i sina tutor.

Överallt hänger folk sina tyska flaggor i dessa dagar. På sina bilar, från sina hus, på sina trädgårdstomar och sist men inte minst på sina barn. Jag ville inte känna mig utanför.

 

I Tyskland är de så dåliga på engelska att den största radiostationen har en programpunkt där de översätter engelska låtar till tyska, så att man ska förstå vad de handlar om.